Vanliga frågor om osteoporos

Osteoporos är en ”tyst” sjukdom, och upptäcks oftast först när man får en fraktur. I svåra fall kan frakturer inträffa redan vid ”normal” belastning av skelettet som till exempel vid lyft av en tyngre matkasse. Om din mamma eller mormor har/hade osteoporos bör du rådfråga din egen läkare när du går igenom klimakteriet eller fyller 50 år.

Osteoporos är en kronisk sjukdom, men för många kvinnor och män med osteoporos räcker det kanske inte med motion, rätt kost, D-vitamin och kalcium. Det kan dock behövas receptbelagda läkemedel för att öka bentätheten och minska risken för frakturer. Generellt är målet med behandling av osteoporos att antingen minska nedbrytningen av benmassan och/eller att öka bildandet av ny benmassa.

Ja, vid en fraktur kan det vara smärtsamt och smärtstillande läkemedel kan behövas.

Din behandling beror bland annat på av graden av osteoporos. Det finns flera behandlingsalternativ som du och din läkare kan anpassa efter dina behov.

Eftersom den frakturförebyggande effekten är otillräcklig/tveksam räcker inte kalcium och vitamin D som enda behandling vid osteoporos. Receptbelagda läkemedel för att öka bentätheten ska däremot i de allra flesta fall kombineras med tillskott av kalcium och D-vitamin.

I princip ja, då vår kropp har lättare att ta upp kalcium från mat än från tabletter. Men om du har svårt att äta mat som innehåller tillräckligt med kalcium bör du komplettera med tabletter.

Faktum är att varannan svensk kvinna och var fjärde man någon gång i livet kommer att bryta ett ben i kroppen till följd av just osteoporos. Att kvinnor får frakturer i större utsträckning beror på att de oftast har lägre benmassa än män. Störst risk har kvinnor som har passerat klimakteriet, eftersom östrogenet hjälper till så att benmassan behålls.

Hormoner spelar en avgörande roll för benhälsan, särskilt hos kvinnor. Benstrukturen hos kvinnor byggs huvudsakligen upp under de första 20 åren av livet, medan hos män fortsätter benuppbyggnaden under några år till, vanligtvis resulterande i en högre benmassa. När klimakteriet närmar sig, ökar risken för benförlust. Detta beror på att hormoner som könshormoner och bisköldkörtelhormon är centrala för att reglera balansen mellan benomsättning och benuppbyggnad.

Under klimakteriet minskar mängden östrogen, det kvinnliga könshormonet, vilket leder till en accelererad benförlust. Den största minskningen av benmassan inträffar oftast under de första åren efter den sista menstruationen.

Ungdomar och barn har möjlighet att påverka sin benhälsa genom att inta en kost som är rik på kalcium. Livsmedel som mejeriprodukter, broccoli, ärtor, bönor och spenat är exempel på kalciumrika alternativ. Dessutom är regelbunden fysisk aktivitet och utomhusvistelse viktigt för att främja optimal benhälsa hos unga individer.

Osteoporos kännetecknas av en minskning av bentätheten utan ledskador, medan artros är en sjukdom i kroppens leder. Det ar alltså två väldigt olika sjukdomar.

Skillnaden mellan osteoporos och artros är att osteoporos är en benrelaterad sjukdom som primärt påverkar benstrukturen och ökar risken för benbrott, medan vid artros bryts det ned mer ledbrosk än det byggs upp och leden kan bli stel, göra ont eller svullna. Det är viktigt att rådgöra med en läkare för att få en korrekt diagnos och behandling om man upplever några symtom som kan kopplas till något av dessa tillstånd.

Om du misstänker att du har osteoporos ska du kontakta din husläkare för vidare utredning och bedömning. I vissa regioner finns det osteoporosmottagningar på sjukhusen som du kan få remiss till av din husläkare, men detta bedöms från fall till fall då det är många faktorer som spelar in i helhetsbedömningen.

Eftersom den frakturförebyggande effekten är otillräcklig/tveksam räcker inte kalcium och vitamin D som enda behandling vid osteoporos. Receptbelagda läkemedel för att öka bentätheten ska däremot i de allra flesta fall kombineras med tillskott av kalcium och D-vitamin.

Bentäthetsmätningen som kallas DXA (Dual energy X-ray Absorptiometry) är en rekommenderad metod för att mäta hur tätt skelettet är. DXA använder sig av två olika energinivåer av röntgenstrålar (därav "dual energy"), som absorberas olika mycket av ben och mjukvävnad. Detta hjälper till att bedöma hur starkt och tätt skelettet är.